"Att bryta ihop är underskattat"
Hej på er i slutet av november!
Denna tid på året då vi kämpar i mörkret och drar pannan i asfalten...eller är det tankarna...Snart vänder det. Jo, det är faktiskt så. Ljuset kommer tillbaka. Under tiden får ni här en krönika att läsa efter att många har efterfrågat om de kan få läsa. Den har delats 86 gånger på Facebook i skrivande stund, men alla har ju inte Facebook.
Håll till godo!
"Att bryta ihop är underskattat"
På något sätt premieras alltid att kämpa. Och dessutom sätter många likhetstecken mellan stark och kämpe. Vi hurrar indirekt för alla hopbitna käkar och sönderstressade pannben. Det anses starkt att kämpa sig genom sjukdom, sorg, småbarnsår och årstider. Kämpa på jobbet, träningen och i skolan. Kämpa med orken, barnen och renoveringen. Kämpa sig genom sömnlösa nätter, oro och dåliga attityder. Hurra för alla som kämpar liksom. Kämpar är starka.
Eller?
Är den som kämpar alltid stark? Är den person som överlever cancern en bättre kämpe än den som inte klarade sig? Har människan som drabbats av sorgen efter en nära anhörigs bortgång något val?
Det är som det är. Vi drabbas och reagerar. Och den som utåt sätt verkar klara sig bra och "köra på", anses väldigt ofta som stark. Det är absurt och ledsamt att vi inte har ett bättre ord, e bättre klang, en mjukare mening. Både mot oss själva och varandra.
Det är fullt förståeligt att vi ibland måste ta oss framåt en grå novemberdag, fixa vabbandet och råplugga inför tentan. Och det klart att det känns som att kämpa, men inte ska väl alla dagar vara så? Inte är det väl själva kämpandet, det där att köra på fast hela kroppen skriker efter något annat, det som vi oftast ebtusiastiskt vill dunka varandra i ryggen för? Heja dig, nu gjorde du det där igen som fick dig att bli jättetrött.
Vi borde fundera ett varv till, innan vi höjer allt som på ytan verkar starkt, till skyarna. Snaraee kanske göra en fet high five när vi ägnat helgen åt att "bryta ihop lite". En helg då vi bad om hjälp med barnen, satt och grät en skvätt och inte gjorde en enda grej på "att göra listan". En helg då vi vägrade att kämpa. Då vi sov, kände efter och skrev en novell om allt som är jobbigt.
För om vi rakt av byter ut kämpa till en synonym skulle det bli något av följande ord; strida, slåss, inte ge sig, tampas, kriga, brottas, fightas, arbeta hårt, ansträna sig, streta, knoga osv.
Och i längden blir det inte bra. Det blir bara spänt. Det blir nackspärr, ryggskott, och en bröstkorg som inte tar hela andetag.
Nä, låt oss förstå, hör noga nu: att inte bryta ihop är överskattat!
Att stånga sig blå, dag ut och dag in, kriga sig fram, utan att känna efter, släpa sig upp, pressa sig på jobbet, trycka undan tårar, dra in på sömnen, det är det vi hyser alltför stor tilltro till. Det är där vi får alla applåder. Så fel. Så sorgligt.
Vi är inte maskiner. Vi kan inte bara kämpa på. Då slår vi hål på allt till slut; värmen, tårarna, skratten, lusten, spontaniteten och drömmarna. Det där viktiga som silas i tankarna av tystnad och vila.
Att "bryta ihop" är bästa sättet att må bra!
Krönikan är skriven av Maria Stople, Leg. Naprapat Alingsås Naprapatklinik
Bilden är från Broderauttexten
Denna tid på året då vi kämpar i mörkret och drar pannan i asfalten...eller är det tankarna...Snart vänder det. Jo, det är faktiskt så. Ljuset kommer tillbaka. Under tiden får ni här en krönika att läsa efter att många har efterfrågat om de kan få läsa. Den har delats 86 gånger på Facebook i skrivande stund, men alla har ju inte Facebook.
Håll till godo!
"Att bryta ihop är underskattat"
På något sätt premieras alltid att kämpa. Och dessutom sätter många likhetstecken mellan stark och kämpe. Vi hurrar indirekt för alla hopbitna käkar och sönderstressade pannben. Det anses starkt att kämpa sig genom sjukdom, sorg, småbarnsår och årstider. Kämpa på jobbet, träningen och i skolan. Kämpa med orken, barnen och renoveringen. Kämpa sig genom sömnlösa nätter, oro och dåliga attityder. Hurra för alla som kämpar liksom. Kämpar är starka.
Eller?
Är den som kämpar alltid stark? Är den person som överlever cancern en bättre kämpe än den som inte klarade sig? Har människan som drabbats av sorgen efter en nära anhörigs bortgång något val?
Det är som det är. Vi drabbas och reagerar. Och den som utåt sätt verkar klara sig bra och "köra på", anses väldigt ofta som stark. Det är absurt och ledsamt att vi inte har ett bättre ord, e bättre klang, en mjukare mening. Både mot oss själva och varandra.
Det är fullt förståeligt att vi ibland måste ta oss framåt en grå novemberdag, fixa vabbandet och råplugga inför tentan. Och det klart att det känns som att kämpa, men inte ska väl alla dagar vara så? Inte är det väl själva kämpandet, det där att köra på fast hela kroppen skriker efter något annat, det som vi oftast ebtusiastiskt vill dunka varandra i ryggen för? Heja dig, nu gjorde du det där igen som fick dig att bli jättetrött.
Vi borde fundera ett varv till, innan vi höjer allt som på ytan verkar starkt, till skyarna. Snaraee kanske göra en fet high five när vi ägnat helgen åt att "bryta ihop lite". En helg då vi bad om hjälp med barnen, satt och grät en skvätt och inte gjorde en enda grej på "att göra listan". En helg då vi vägrade att kämpa. Då vi sov, kände efter och skrev en novell om allt som är jobbigt.
För om vi rakt av byter ut kämpa till en synonym skulle det bli något av följande ord; strida, slåss, inte ge sig, tampas, kriga, brottas, fightas, arbeta hårt, ansträna sig, streta, knoga osv.
Och i längden blir det inte bra. Det blir bara spänt. Det blir nackspärr, ryggskott, och en bröstkorg som inte tar hela andetag.
Nä, låt oss förstå, hör noga nu: att inte bryta ihop är överskattat!
Att stånga sig blå, dag ut och dag in, kriga sig fram, utan att känna efter, släpa sig upp, pressa sig på jobbet, trycka undan tårar, dra in på sömnen, det är det vi hyser alltför stor tilltro till. Det är där vi får alla applåder. Så fel. Så sorgligt.
Vi är inte maskiner. Vi kan inte bara kämpa på. Då slår vi hål på allt till slut; värmen, tårarna, skratten, lusten, spontaniteten och drömmarna. Det där viktiga som silas i tankarna av tystnad och vila.
Att "bryta ihop" är bästa sättet att må bra!
Krönikan är skriven av Maria Stople, Leg. Naprapat Alingsås Naprapatklinik
Bilden är från Broderauttexten
Taggar: naprapat, må bra, "att bryta ihop är underskattat", människor är inte maskiner
